innan jag slutar blogga på denna blogg så vill jag berätta om min utlandslängtan. Den roten har växt sig allt starkare i mig och i med att jag inte får för mycket gjort här så kanske det fattas en viktig ingridiens. Solen.
Den vackraste scenen jag vet är slutscenen i True Romance. Det finns ingen mer äkta scen än när de spenderar livet på stranden efter att han blivit skjuten i ögat. Enkelheten och det banala i att överleva livet.
Jag såg någonstans att det skulle bli verklighet även för mig, kanske såg jag längre än vad mitt öde hann med.
Då livet plötsligt ändrades 2007. Jag var Alabama, du var Clarence. Du dog, jag överlevde.
Clarence, det namnet älskar jag. Jag vill ha en son. Jag vill gå längs med havet och visa så mycket av världen som jag bara kan. Varje liten skiva av solen från alla olika vinklar ur alla länder. Ur några länder.
Sen när jag blir gammal, om jag blir, när mitt liv är slut vill jag höra Hans zimmer – you´re so cool.
Om det finns nåt sätt de kan spela den på. Hur då framtiden än ser ut. OM.
Men innan dess vill jag dyrka solen, skriva hur mycket som helst, gröpa ut varje ord ur mig som trasslas i min hals.
Döda min fobier och börja lyckas istället för att misslyckas. Göra det som skrämmer mig mest: startover.
Slutorden, i och med denna blogg blir slutscenen ur true romance:
Amid the chaos of that day, when all I could hear was the thunder of gunshots, and all I could smell was the violence in the air, I look back and am amazed that my thoughts were so clear and true, that three words went through my mind endlessly, repeating themselves like a broken record: you’re so cool, you’re so cool, you’re so cool. And sometimes Clarence asks me what I would have done if he had died, if that bullet had been two inches more to the left. To this, I always smile, as if I’m not going to satisfy him with a response. But I always do. I tell him of how I would want to die, but that the anguish and the want of death would fade like the stars at dawn, and that things would be much as they are now. Perhaps. Except maybe I wouldn’t have named our son Elvis.
sofiedynamite.wordpress.com 